lifeofangeliciouz

Ja det gör den sannerligen och ibland är tiden så förbaskat orättvis. På tok för kort. Och för somliga tycks den kunna ticka på i evighet.

Ibland vill jag kunna stanna den. Om så bara för ett korta ögonblick så man hinner andas, vila och hämta nya krafter. Det är jobbigt att se någon man älskar tyna bort och försvinna framför ens ögon, höra rosslande andetag och hela tiden tänka att det kan va dess sista. När som, när som!

På ett sätt är jag ändå glad och tacksam. Jag kan bevara henne som den fina, strålande, gladlynta människa hon en gång var. Det kunde jag däremot inte med mina farföräldrar, dom såg jag tyna bort med slangar, droppar och ständig sjukhusmat, och doften ska vi inte tala om.

Denna eviga fördömande dubbelmoral man har. Man vill slippa allt lidande samtidigt som man vill behålla i en evighet. Hålla kvar, hårt, i det som är omöjligt.

Bara ren och pur egoism egentligen!