lifeofangeliciouz

Idag fyller den finaste jag vet år, och att inte kunna fira honom ordentligt suger. Sååå det får ja göra i maj ist. då han fått en dragracingtur och en helg på spa hotell , med IR bastu, jacuzzi och behandling.

Om jag får säga de själv, ja är en jävel på presenter ;)

 

Som när ja suprisea lillebror när han fyllde 25 med gaddning och att dyka upp utanför dörren oanmäld. Mahahaha!

 

Jag har iaf planerat en sjuhelskottas present till mig själv när jag fyller 35 så de är bara att spara. 3 år kvar. Tjolahopp!

 

Hmm måste skaffa nytt id i senast april också. Hualigen! Åren går, vart tar dom vägen ?

Borde sova och är inte trött, börjar bli trött på de nu, men men....

 

 

När man skriver ett långt inlägg från mobilen och det försvinner, känslan av olycklig ..... that shit!

 

Ja men svart på vitt då, pratade träningen med en av våra gäster som gick på diet inför tävling om 5 månader, hon hade redan dietat och tränat som en galning en månad, ibland undrar man varför man gör det sa hon, man lever under svält i månader och inget händer förrän dom sista 2 veckorna när kroppen är undernärd och totalt uttömd på vätska. Man gråter och svär och undrar varför gör jag de här, för en timme i rampljuset? Men de blir så när man känner suget efter allas blickar på en, när man känner suget av att stå i centrum om så bara för en stund. Men efteråt, gud vad man vräker i sig mat. När rampljuset slocknat och ridån gått ned och tävlingarna är över. Baaaaam där fick jag de bekräftat, undernärd......så många gånger jag läst om fitness  människor som höjer detta till skyarna, ja visst hårt arbete lönar sig men resten då? Min fråga då, är de verkligen värt de? Ja visst , ris, keso och banan är gott ihop, meeeen .....

 

Jag har en sjukdom, det är skillnad men jag äter fortfarande skitmat om ja vill och ja kan ta ett glas vin eller en öl eller en fylla om jag vill, vräka i mig choklad och kakor och skita i gymmet en vecka.

Här viger man sitt liv åt träning och kost och planerar allt annat kring just det. Gymmet blir ditt andra hem,  du ska sova, leva och andas med det. När ett måste inte längre blir en passion utan endast ett måste, hur kul kan de va?

 

Kropparna är fantastiska, men till vilket pris?

 

Annars då , saknar rmin vilding och svägerska, syskonhelgen var amazing och det var längesedan jag hade så kul. Som jag sa till älsklingen igår, det är det lilla som blir det stora i slutänden. Man behöver inte göra så mkt för att de ska bli speciellt. Och snart kommer brorson nr2. <3

 

Saknar även hjärtat mitt, men när livet säger ifrån och han gör det enda rätta, ja de enda man kan göra är att finnas där, stötta och bejaka, redo att ta emot när de faller in.

 

Jag har själv varit där han är nu och det är en sjukt jobbig process och ta sig igenom allt som man någonsin gömt undan, tryckt ned och lärt sig leva i tystnad med. Mardrömmar som kommer titt som tätt när du sover och inte längre kan kontrollera hjärnan och allt annat på samma sätt, kallsvettningar och hyperventilerande och när man stänger av allt annat för att endast fokusera på sin egen överlevnad, allt för att inte gå under.

 

Jag har min familj och mina vänner att tacka för att jag är där jag är idag, dom som vägrade ge upp hoppet om att de blir bättre och som hjälpte mig att inse att detta var en nödvändig process i mitt liv. Och att han gör samma sak nu, jag är sjukt stolt, bättre sent än aldrig. Inte sagt dock att de inte är jobbigt, att stå bredvid, titta på, ibland inte höra ifrån honom på en halv vecka eller så. Men de är okej, de får vara så, så länge de går framåt.

 

Vad säger man;

Amor Vincit Omnia.