När tystnaden infinner sig
Nyvaken fast ja kanske borde sova mer. Men ja kan inte. Det vill sig inte riktigt. Ja borde må som en påse rostiga skridskor, men nej. Jag är bara, tom. Kan inte sluta tänka på begravningen, då de hela blir så slutgiltigt!
Så mkt tankar, så mkt känslor inför d. Vad ska ja göra åt de? Få upplopp för d?! Borde kanske dra och träna men neeej d vill nog inte varken kropp lr knopp va med på så ja funderar på att börja med att riva ut allt från alla skåp i köket och börja den vägen. Skura från golv till tak och vice versa.
Lr lägga mig igen, gråta ut lite, dra täcket över huvudet och stirra stint i väggen. Se mitt livs film med henne spelas upp inför mitt inre. Inga mer fikastunder på deras altan på sommaren , inga mer smyga ut under julen för att gömma sig där när trycket blev för stort. ( en skål pepparkakor, glögg och cigg, allt för att överleva dom där tomten är far till alla barnen jularna med barn högt och lågt och vuxna vart man än rörde sig). Andas in luften och njuta av stillheten. Doften av skogen och gräset när daggen smög sig på och man gick barfota över för att komma från lillstugan in för att äta en underbar frukost i stora huset. Att aldrig mer få höra henne gå runt och sjunga, dansa, krama på en och skratta och ha sig medans hon gick runt i huset och dammade.
Deras gamla grannar och poolen ja en ggn höll på att drunkna i. Dom blommande äppelträden och en snårig skog, åkrar och ängar man lekte och busa på, stenrösen och alla djuren . Hur hon tog hand om mig när ja va sjuk, hur hon alltid lyssnade och kramade, aldrig dömde, alltid hade ett gott råd lr en puss och kram till över. Den stora logen. Aldrig mer desamma. Inget blir mer som de en gång va.
Minnena är de finaste man har. Och dom blir bara vackrare för var dag som går och hon kommer alltid finnas med mig. Men just nu gör d ont. Och ja skulle verkligen behöva en kram nu :/ hennes kramar. Inga ord bara en stor varm famn. Hennes famn.
Så mkt tankar, så mkt känslor inför d. Vad ska ja göra åt de? Få upplopp för d?! Borde kanske dra och träna men neeej d vill nog inte varken kropp lr knopp va med på så ja funderar på att börja med att riva ut allt från alla skåp i köket och börja den vägen. Skura från golv till tak och vice versa.
Lr lägga mig igen, gråta ut lite, dra täcket över huvudet och stirra stint i väggen. Se mitt livs film med henne spelas upp inför mitt inre. Inga mer fikastunder på deras altan på sommaren , inga mer smyga ut under julen för att gömma sig där när trycket blev för stort. ( en skål pepparkakor, glögg och cigg, allt för att överleva dom där tomten är far till alla barnen jularna med barn högt och lågt och vuxna vart man än rörde sig). Andas in luften och njuta av stillheten. Doften av skogen och gräset när daggen smög sig på och man gick barfota över för att komma från lillstugan in för att äta en underbar frukost i stora huset. Att aldrig mer få höra henne gå runt och sjunga, dansa, krama på en och skratta och ha sig medans hon gick runt i huset och dammade.
Deras gamla grannar och poolen ja en ggn höll på att drunkna i. Dom blommande äppelträden och en snårig skog, åkrar och ängar man lekte och busa på, stenrösen och alla djuren . Hur hon tog hand om mig när ja va sjuk, hur hon alltid lyssnade och kramade, aldrig dömde, alltid hade ett gott råd lr en puss och kram till över. Den stora logen. Aldrig mer desamma. Inget blir mer som de en gång va.
Minnena är de finaste man har. Och dom blir bara vackrare för var dag som går och hon kommer alltid finnas med mig. Men just nu gör d ont. Och ja skulle verkligen behöva en kram nu :/ hennes kramar. Inga ord bara en stor varm famn. Hennes famn.
Kommentarer
Trackback
