lifeofangeliciouz

Tänkte delge er i korta drag lite ur min livs historia. Men börja med att säga idag mår jag så himla mycket bättre.

 

Sitter här och lyssnar på musiken som strömmar ur högtalarna och tänker tillbaka lite. Eller ja, rätt mycket. Vart jag har varit och vart jag är idag. Så himla stor skillnad.

 

Ja jag lider av PTS ( Posttraumatisk Stressyndrom) jag har panikångest, agorafobi, svår separationsångest och är smått paranoid, men det går åt rätt håll, men det har tagit mig många långa år.

 

Jag har äntigen börjat sova med ljuset släckt och ingen tv eller musik. Vilket är ett stort steg för mig, jag har slutat vakna gråtande och hyperventilerande , slutat gå upp och kolla mitt i natten så att dörren verkligen är låst och jag har äntligen lärt mig ta vara på egen tid och insett att JAG är viktig. Göra det som är bäst för mig.

 

När folk får höra min historia undrar dom oftast hur jag ens lever, hur kan jag stå, fungera som en vanlig människa? Det har tagit tid som sagt, men jag är ett av dom bevis som finns , att bara man ger sig fan på de så går de, till slut.

 

Ja ska erkänna,  jag har dom dagar då ja bara vill sova, då jag avskärmar mig från omvärlden , bara för att rida ut den analkande stormen, men dom dagarna är väldigt få nu för tiden, jag har lärt mig att de kan ta tid innan jag ens kommer utanför dörren, kommer på mig själv med att bara stå och titta på den, som om det är de enda ting som kan hålla mig skyddad för utanför den, finns den stora läskiga världen som kan sluka mig hel. Ändå tar jag ett dupt andetag, ger mig en verbal bitchslap och tänker nu eller aldrig. Lite som en extrem sport, fast den enda ja tävlar med är mig själv, mitt psyke. Tänja, tänja, tänja!

Och det går, även om det är svårt, men det går, jag vet nu att jag inte dör.

 

Anledningarna till mina åkommor som jag kommer få leva med, troligen livet ut är många.

Aborter, misshandel( psykisk och fysisk, både i och utanför förhållanden), våldtäkt( både i och utanför relationer), ett par väldigt nära döden upplevelser ( en klarade jag mig undan med nöd och näppe då han faktiskt försökte dränka mig, på riktigt) , dödshot, skyddad identitet, förlorat allt jag ägt och haft och varit hemlös och mycket mer därtill. Döden och livet har varit hårfina och vandrat hand i hand längst hela mitt liv hittills. Avlöst varandra. Men jag har klarat mig. Jag har valt livet.

 

Förutom mina åkommor som säkert hänger ihop med allt annat så litar jag inte på människor, och dom jag släpper in är få, men dom älskar jag villkorslöst.

 

Att sitta i hörn när ja är ute lr så ja kan se utgången har blivit ett måste, men ja utmanar mig själv mer och mer, försöker sitta med ryggen mot. Det är obehagligt, jag har ingen kontroll men det går.

 

Folk som är för på, tjatar,  klarar jag inte heller av, jag upphör att existera, slutar svara i telefonen i ren försvarsmekanism. Jag måste få komma själv om det är något, annars känner jag mig trängd.

 

Folk säger jag är nyckfull. En enda stor hemlighet, ngn sa en ggn att jag var hans enhörning. Nu vet ni min hemlighet. Det sägs att jag är som en öppen bok, till hälften, men när det kommer till att läsa resten är det omöjligt. Nu vet ni varför.

 

Därav när jag säger att ja är lycklig, mår bra, så ÄR jag genuint glad och lycklig, för mår jag dåligt så säger jag det, visar det , tydligt.