När det var som svårast

Jag börjar förstå hur det står till med henne. En vän till mig, en underbar vän. Hon har alltid varit den starka, alltid stått upp, stolt och stark. Alltid varit ärlig i allt, alltid stått för det som sagts och har ett otroligt stort hjärta.

Önskar jag nu kunde finnas där för henne så som hon fanns för mig när det var som svårast med D. Hon fick mig att gå upp på morgonen, komma ut, uppskatta de lilla, hon samtalade, tröstade, lyssnade, muntrade upp, hon gav av så mycket fast hon knappt hade något själv , och det har hon alltid gjort. Men jag tror att hon missat sig själv, någonstans på vägen.

Någonstans på vägen har det tagit stopp och jag kan skönja tendenserna genom mig själv. Det jag redan gått igenom. När det var som svårast. Och att se henne vandra samma väg. Det gör ont i mig. Det gör ont i mig att hon är så långt borta. Att jag inte kan finnas där på riktigt samma sätt som hon fanns för mig. Och har alltid funnits.

Men ja hoppas hon vet att hon är underbar, totalt underbar människa. Och hon har varit min vän, sen vi va 12. Så d gör ont. Se när hon rasar.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0