lifeofangeliciouz

Vinden har vinat genom fönstren, natten igenom, det har knakat i väggar och fönster, ilandet som ibland kryper in på bara huden har gjort att jag huttrat lite och legat vaken, stirrat stint ut i mörkret. Sett hur skuggorna förflyttat sig.

Ändå somnade jag ovanligt tidigt... Jag kände den välbekanta smärtan i bröstkorgen, från ingenstans. Jag kände hur det blev svårare att andas, tårarna kom. Kanske är det denna eviga väntan som framkallar dessa ovanligt överraskande attackerna. Kankse är det ensamheten när jag ska sova som gör det. Kanske är det känslan av separattionsångest som gör sig påmind. Kanske... alltid dessa kanske..

Jag tänkte på det Kristoffer lärt mig. Fokusera på allt annat på hela kroppen förutom det som pågår i bröstkorgen. Det gick bra, ja började med tårna, fötterna, knäna, låren, magen, den molande mensvärken... så kom jag till bröstkorgen, kände hur hjärtat pumpade allt hårdare och hur pulsen bara steg, mer tårar och ännu en ggn smärtan ... börja om från början... till slut hörde jag bara mina egna hjärtslag, kände hur halspulsådern pumpade för fullt mot kudden... Och tvärslocknade. Drömde konstigt, vet inte vad. Vakna första gången kl 6. Somnade om vaknade kvart över 7. Kelade me katterna till kl 8.

Jag tror jag vet varför det kommer. Jag tillåter inte mig själv att må skit längre när jag är vaken, men när jag är ensam, när alla andra sover och tystnaden infinner sig. Då kommer det. Igår morse när jag vaknade var jag stel i ansiktet, den där speciella känslan man har när man har gråtit befann sig runt ögonen, jag hade antagligen gråtit i sömnen.

Jag gillar inte att vänta, inte på de här iaf... Att fokusera på att det finns andra som har det värre, det hjälper. För stunden.

Vart är solen nu då? Och varför är det inte vindstilla?