lifeofangeliciouz

Nu vet ja vad de berodde på. En barndomsvän avled idag. Drunknade. Ja lider me hans familj , fru och barn, unga barn.

Extremsporter i all ära med de här va bara tragiskt.

minns när vi skejtade, satt på taken vid skolan och bara tjöta och glodde på solnedgången, smygrökte och trodde vi va odödliga mer lr mindre. d kändes som d då, när vi va sådär unga. Busade runt på byn tills solen gått ned, då va d dags att vanka hemåt, med doften av våt asfalt och dagg som anades i gräset och skateborden under armen, baggypants och DC Shoes. Mina fina vänner som ja hade då.

Bandyspelandet på vintern, snöbollskrigen, skratten och inga större krav mer än att klara av dagen.

Det ansvaret blir allt större för var dag som går, klara dagen, se över nästa dag och in i framtiden, ju äldre man blir, ju mer personer som blir involverade i ditt liv, ju fler du måste ta ansvar för. Desto större ansvar, gentemot dig själv och andra.

Livet lunkar inte på heller, inte som förr, i sakta mak. Det rusar igenom nu , som ett skenande lokomotiv som spårat ur.

Det är så skört på samma gång, livet. Så fruktansvärt skört. Så tragiskt.

Jag har förlorat en del redan , i alldeles för tidig ålder. Nu ytterligare en.

Livet skördar, ger och tar. Hårt men rättvist sägs d... Ingen rättvisa i detta. Bara ren jäkla otur.