lifeofangeliciouz

Riktig ledig dag, myser med kaffe och bulle och så blir de lite städa, ikväll vankas det biljard , mys och öl :)

 

Så mkt fritid, så mkt träna, folk undrar om ja inte har 30 års kris?! Kris?? nej fan , ja ser ut som 27 och fyller 31, haha bättre kan d inte bli, och när träningen kommit igång så är de rena föryngringsprocessen som pågår. Jag ser fräschare ut än på länge. Vem är jag att klaga, finns dom som har de värre.

 

Nu till det här med något som ja går och tänker på av och till.... varför går en del inte vidare, varför ?? Jag förstår biten med saknad och att de kan va jobbigt att släppa men seriöst nu..... Om någon "dumpar" någon på sms... och sen kastar skit på den man dumpat och sen efter en månad börjar fråga någons vänner om den man dumpat nu träffar någon och alla andra konstiga frågor.... REALLY?! Blanda inte in andra , fråga mig, meeeeeeen inte för ja skulle ge gensvar då det är my buisness, men ändå.....

 

Känns lite som att kan jag bryta med ngn som fött mig, så kan jag bryta och gå vidare när en relation tar slut.

 

Det här får mig att tänka på Sara Löfgren´s låt; Starkare

 

Sista tiden har jag funderat på om jag varit redo, läst mkt om ohälsa, psykiska sjukdomar och om misshandel. I slutet av förra året insåg jag att vissa saker inte är hälsosamma, jag insåg mitt eget värde och tog modet till mig. Modet att gå från tanke till handling, inse att jag är värd så mkt mer.

 

Aldrig mer kommer jag tillåta och böja mig så. Jag har gjort det så många gånger, allt för många gånger och det är ingen som tackat mig för det, snarare tvärtom.

 

Inse att klumpen i magen är en varningsklocka, och att något som egentligen ska vara ganska lätt, inte borde vara så svårt. Inse att jag mer lr mindre levt senaste året med psykisk misshandel. Slag gör ont, men blåmärken går bort. Jag har levt i destruktiva förhålladen, med sparkar , slag och ord, men den psykiska är värre. För mig är den det. Det tar längre tid att komma över tröskeln med att inse vad som egentligen håller på att hända. Att jag blir mindre och han blir starkare.

 

När man tror på någon, att denna gång, kanske han är normal, denna gång kommer bli bra, de känns så, så kommer det, när man har en svacka och personen man tror sig känna blir rent ut sagt elak, glåpord, ignorans, spott och spe och sen när personen ifråga fått kasta ur sig allt, går tillbaka till "jag älskar dig, jag vill leva resten av mitt liv med dig" , alla fina ord. Men ingen handling bakom, bara ord, tomma, lovande ord.

 

Och när det alltid handlar om honom och vad du än säger, vad du än gör, inte längre spelar någon roll. För det är bara honom allt gäller. Han mår dåligt, han vill si, han vill så. Jag ska inte göra si, jag ska inte göra så, för det tycker inte han om, osv.

 

Du är ute och tar ett glas med vänner, du möts plötsligt av ignorans och tystnad, du har gjort fel.... Du är en "alkis". Du kanske inte får ett livstecken på en vecka, när ni väl ses börjar du gråta och frågar vad som är fel.. möts bara av tystnad och senare får du ett milslångt sms om att du skämmer ut honom , det är pinsamt att du gråter, att han ska komma till dig om det är något och att du bara ska va lika kärleksfull och gullig som vanligt och avslutar med hoppas att du har förstått. Sen inget mer än tystnad igen.

 

Tränar du inte och är en sund människa så kommer ingen vilja ha dig, du är utbytbar.

 

Gör du inte som han säger, är du utbytbar. Mår du dåligt, synd, han kan inte finnas där. Mår han dåligt ska du bara bara vara tyst och finnas där när han behöver. Behöver han närhet, ska du vara där, behöver du närhet, jaha, glöm det.

 

Gör du inte som han vill, går det inte som han vill kommer det hot, tomma hot. Men klumpen i magen , den som ständigt växer finns där, den rotar sig. Äter upp dig inuti.

 

Nu är jag äntligen fri, hoppas ni kan förstå min lycka, hoppas ni kan förstå att jag känner att livet inte är slut utan det är nu jag kan börja leva, känna att ÄNTLIGEN, det går bra nu.

 

Hoppas ni kan förstå varför jag är så lycklig som jag är just nu. Och att jag faktiskt har gått vidare. Min lycka är genuin. Ingen klump i magen, ingen huvudvärk , ingen gråt, ingen magkatarr  med kväljningar som gör sig påmind mer än vanligt, lr psykisk stress över att inte veta, över att undra om vad jag gjort för ngt härnäst som inte passar och jag är inte orolig när telefonen ringer längre, inte orolig för att få en obefogad utskällning lr mötas av ignorans lr tomma hot. Jag behöver inte längre undra vilket humör han är på och hur jag ska föra mig lr bete mig. Och jag kan äntligen sova om nätterna. Jag behöver inte ha en mask längre, där jag ler, men ögonen gråter  tomma tårar och hjärtat blöder.

'

Ta mig för den jag är lr skit i det! :)