lifeofangeliciouz

Vad kan man säga, världens bästa jobb :)

 

Goaste dagen, d regnar, de är fotboll ikväll, .imorgon är ja ledig, kanske en dejt på G. :P

 

Kan man va annat än mysglad? Nääääääääääääääääääää ( som farbror barbro säger)

 

Dafûr bjuder ja på en selfie :)

 

Tänkte delge er i korta drag lite ur min livs historia. Men börja med att säga idag mår jag så himla mycket bättre.

 

Sitter här och lyssnar på musiken som strömmar ur högtalarna och tänker tillbaka lite. Eller ja, rätt mycket. Vart jag har varit och vart jag är idag. Så himla stor skillnad.

 

Ja jag lider av PTS ( Posttraumatisk Stressyndrom) jag har panikångest, agorafobi, svår separationsångest och är smått paranoid, men det går åt rätt håll, men det har tagit mig många långa år.

 

Jag har äntigen börjat sova med ljuset släckt och ingen tv eller musik. Vilket är ett stort steg för mig, jag har slutat vakna gråtande och hyperventilerande , slutat gå upp och kolla mitt i natten så att dörren verkligen är låst och jag har äntligen lärt mig ta vara på egen tid och insett att JAG är viktig. Göra det som är bäst för mig.

 

När folk får höra min historia undrar dom oftast hur jag ens lever, hur kan jag stå, fungera som en vanlig människa? Det har tagit tid som sagt, men jag är ett av dom bevis som finns , att bara man ger sig fan på de så går de, till slut.

 

Ja ska erkänna,  jag har dom dagar då ja bara vill sova, då jag avskärmar mig från omvärlden , bara för att rida ut den analkande stormen, men dom dagarna är väldigt få nu för tiden, jag har lärt mig att de kan ta tid innan jag ens kommer utanför dörren, kommer på mig själv med att bara stå och titta på den, som om det är de enda ting som kan hålla mig skyddad för utanför den, finns den stora läskiga världen som kan sluka mig hel. Ändå tar jag ett dupt andetag, ger mig en verbal bitchslap och tänker nu eller aldrig. Lite som en extrem sport, fast den enda ja tävlar med är mig själv, mitt psyke. Tänja, tänja, tänja!

Och det går, även om det är svårt, men det går, jag vet nu att jag inte dör.

 

Anledningarna till mina åkommor som jag kommer få leva med, troligen livet ut är många.

Aborter, misshandel( psykisk och fysisk, både i och utanför förhållanden), våldtäkt( både i och utanför relationer), ett par väldigt nära döden upplevelser ( en klarade jag mig undan med nöd och näppe då han faktiskt försökte dränka mig, på riktigt) , dödshot, skyddad identitet, förlorat allt jag ägt och haft och varit hemlös och mycket mer därtill. Döden och livet har varit hårfina och vandrat hand i hand längst hela mitt liv hittills. Avlöst varandra. Men jag har klarat mig. Jag har valt livet.

 

Förutom mina åkommor som säkert hänger ihop med allt annat så litar jag inte på människor, och dom jag släpper in är få, men dom älskar jag villkorslöst.

 

Att sitta i hörn när ja är ute lr så ja kan se utgången har blivit ett måste, men ja utmanar mig själv mer och mer, försöker sitta med ryggen mot. Det är obehagligt, jag har ingen kontroll men det går.

 

Folk som är för på, tjatar,  klarar jag inte heller av, jag upphör att existera, slutar svara i telefonen i ren försvarsmekanism. Jag måste få komma själv om det är något, annars känner jag mig trängd.

 

Folk säger jag är nyckfull. En enda stor hemlighet, ngn sa en ggn att jag var hans enhörning. Nu vet ni min hemlighet. Det sägs att jag är som en öppen bok, till hälften, men när det kommer till att läsa resten är det omöjligt. Nu vet ni varför.

 

Därav när jag säger att ja är lycklig, mår bra, så ÄR jag genuint glad och lycklig, för mår jag dåligt så säger jag det, visar det , tydligt.

 

 

 

 

 

Hur mkt längtar inte jag tills slutet av april då, helrenovering av hemmet. Ny tv, ny, soffa,ny säng, mer blommor, förvarings skåp, shoppaaaaaaa<3

 

Hur mysigt som helst!!!!

 

Och idag ska jag gå min första riktiga dag på jobbet, ensam! ENSAM!!! Hur kul är inte det :)?

 

Kommer bli 4 tuffa dagar då jag har 2 vändpass. Kommer nog sluta med att jag övernattar på hotellet en natt iaf. Men inte inatt. :) Lite osäker på övernattningen då det sägs att de spökar där haha. 

'

Det bästa med att jobba morgon är banne mig frukosten och få jobba i resturangen. Aldrig mer ett stilla sittande jobb.

 

Det är så himla mysigt att vakna med fina sms när man vaknar. Bara av att se att man har ett missat samtal från ngn som saknar en. Och inte nog med det.... 28e drar ja en helg till ingemansland och bara gottar mig. Lite miljöombyte och kela med Dunder ( en hund) och gamla vänners sällskap.

 

Och i slutet av april vankas dessutom sci-fi mässan. Wooop woop! Jag sa ju att det här året kommer bli ett grymt år. SÅ JÄVLA TAGGAD!!!! Så sjuhuuuuuukt glad! Varje dag är som en överraskning.

 

Regn och disigt utanför men vad gör det?! :) Överraskade en herre igår med, han blev så glad att han ringde och bara skrattade i telefonen, kul när man får uppskattning. Han e fin han, herr mumma!!!

Han sa att de kändes lite genant dock, men jag sa, det är sån jag är. Då skratta han ännumer och kallade mig fantastisk. Gulle!

 

Nu blir d till att göra sig iordning och ta bussen eftersom det är stopp i spårvagns trafiken. Ha en fin dag alles, det ska jag ha :)

 

PUSS!!

Riktig ledig dag, myser med kaffe och bulle och så blir de lite städa, ikväll vankas det biljard , mys och öl :)

 

Så mkt fritid, så mkt träna, folk undrar om ja inte har 30 års kris?! Kris?? nej fan , ja ser ut som 27 och fyller 31, haha bättre kan d inte bli, och när träningen kommit igång så är de rena föryngringsprocessen som pågår. Jag ser fräschare ut än på länge. Vem är jag att klaga, finns dom som har de värre.

 

Nu till det här med något som ja går och tänker på av och till.... varför går en del inte vidare, varför ?? Jag förstår biten med saknad och att de kan va jobbigt att släppa men seriöst nu..... Om någon "dumpar" någon på sms... och sen kastar skit på den man dumpat och sen efter en månad börjar fråga någons vänner om den man dumpat nu träffar någon och alla andra konstiga frågor.... REALLY?! Blanda inte in andra , fråga mig, meeeeeeen inte för ja skulle ge gensvar då det är my buisness, men ändå.....

 

Känns lite som att kan jag bryta med ngn som fött mig, så kan jag bryta och gå vidare när en relation tar slut.

 

Det här får mig att tänka på Sara Löfgren´s låt; Starkare

 

Sista tiden har jag funderat på om jag varit redo, läst mkt om ohälsa, psykiska sjukdomar och om misshandel. I slutet av förra året insåg jag att vissa saker inte är hälsosamma, jag insåg mitt eget värde och tog modet till mig. Modet att gå från tanke till handling, inse att jag är värd så mkt mer.

 

Aldrig mer kommer jag tillåta och böja mig så. Jag har gjort det så många gånger, allt för många gånger och det är ingen som tackat mig för det, snarare tvärtom.

 

Inse att klumpen i magen är en varningsklocka, och att något som egentligen ska vara ganska lätt, inte borde vara så svårt. Inse att jag mer lr mindre levt senaste året med psykisk misshandel. Slag gör ont, men blåmärken går bort. Jag har levt i destruktiva förhålladen, med sparkar , slag och ord, men den psykiska är värre. För mig är den det. Det tar längre tid att komma över tröskeln med att inse vad som egentligen håller på att hända. Att jag blir mindre och han blir starkare.

 

När man tror på någon, att denna gång, kanske han är normal, denna gång kommer bli bra, de känns så, så kommer det, när man har en svacka och personen man tror sig känna blir rent ut sagt elak, glåpord, ignorans, spott och spe och sen när personen ifråga fått kasta ur sig allt, går tillbaka till "jag älskar dig, jag vill leva resten av mitt liv med dig" , alla fina ord. Men ingen handling bakom, bara ord, tomma, lovande ord.

 

Och när det alltid handlar om honom och vad du än säger, vad du än gör, inte längre spelar någon roll. För det är bara honom allt gäller. Han mår dåligt, han vill si, han vill så. Jag ska inte göra si, jag ska inte göra så, för det tycker inte han om, osv.

 

Du är ute och tar ett glas med vänner, du möts plötsligt av ignorans och tystnad, du har gjort fel.... Du är en "alkis". Du kanske inte får ett livstecken på en vecka, när ni väl ses börjar du gråta och frågar vad som är fel.. möts bara av tystnad och senare får du ett milslångt sms om att du skämmer ut honom , det är pinsamt att du gråter, att han ska komma till dig om det är något och att du bara ska va lika kärleksfull och gullig som vanligt och avslutar med hoppas att du har förstått. Sen inget mer än tystnad igen.

 

Tränar du inte och är en sund människa så kommer ingen vilja ha dig, du är utbytbar.

 

Gör du inte som han säger, är du utbytbar. Mår du dåligt, synd, han kan inte finnas där. Mår han dåligt ska du bara bara vara tyst och finnas där när han behöver. Behöver han närhet, ska du vara där, behöver du närhet, jaha, glöm det.

 

Gör du inte som han vill, går det inte som han vill kommer det hot, tomma hot. Men klumpen i magen , den som ständigt växer finns där, den rotar sig. Äter upp dig inuti.

 

Nu är jag äntligen fri, hoppas ni kan förstå min lycka, hoppas ni kan förstå att jag känner att livet inte är slut utan det är nu jag kan börja leva, känna att ÄNTLIGEN, det går bra nu.

 

Hoppas ni kan förstå varför jag är så lycklig som jag är just nu. Och att jag faktiskt har gått vidare. Min lycka är genuin. Ingen klump i magen, ingen huvudvärk , ingen gråt, ingen magkatarr  med kväljningar som gör sig påmind mer än vanligt, lr psykisk stress över att inte veta, över att undra om vad jag gjort för ngt härnäst som inte passar och jag är inte orolig när telefonen ringer längre, inte orolig för att få en obefogad utskällning lr mötas av ignorans lr tomma hot. Jag behöver inte längre undra vilket humör han är på och hur jag ska föra mig lr bete mig. Och jag kan äntligen sova om nätterna. Jag behöver inte ha en mask längre, där jag ler, men ögonen gråter  tomma tårar och hjärtat blöder.

'

Ta mig för den jag är lr skit i det! :)